Som den sucker för beröm och bekräftelse man är så krävdes det inte mer än att makens kollegor jublade lite över marmeladen (se tidigare inlägg..) för att Sannan skulle ställa sig vid spisen för att utföra ännu ett 3 timmars marmeladmaraton. Hade ju varit ok, om marmeladhelvetet hade blivit bra. Damn. Jag tror att det blev lite för lite kärlek den här gången, och lite för mycket jag-måste-få-allt-i-grytan-innan-Idol-och-fantastiska-MaryJet-dyker-upp-på-dumburken-stress. Nåja, tomat-socker-kletet lär inte stelna och jag kommer inte att kunna låta bli att ge bort en av de bra burkarna istället. MEN jävlar vad jag mår bra av tanken att nån annan verkligen gillar det jag gör! Så är det.

Ett annat exempel på bekräftelseorgasm fick jag förra veckan när teliamannen var här för att fixa nåt med sladdarna. Han tittade på en av mina tavlor och konstaterade nöjt att det var en ultraljudsbild.

-Jepp, sa jag.

-Nämen, har du gjort den själv, sa teliagubben när han tittat närmre på tavlan.

-Jepp, sa jag. Åh, du har ju talang, sa teliagubben.

-Hrm, jaså, tack.. hrm.., sa jag.

Men jag tänkte; YES, YES, YES! Nån såg mig, nån tycker att jag är toppen... å så spelades det upp nånslags hejjarramsa med cheerleaders i huvudet på bekräftelsenarkomanen Sanna.

Jag borde kanske ha tänkt; Jaha, teliagubben gillade min tavla men vad fan vet han?

Fast alla är kanske som jag? Fast inte dumma nog att erkänna det i en blogg.. De andra kanske söker Idol istället, och hoppas på att vara som MaryJet. Hon är bra hon. Hon drunknar nog i bekräftelse.

Nu går jag och lägger mig. Det blir för mycket annars. Nästa steg hade varit att diskutera mina sånginsatser i Chelsea Hotel och dit vill jag inte gå!

Så fort,

OVER AND OUT!

Man borde inte behöva mer bekräftelse på att man finns än så här. Shit, HENNE gjorde jag BRA!